onedirrection

Det brittiska pojkbandet One direction har det senaste året lyckats få miljontals fans att gallskrika av förtjusning. Deras debutalbum ”Up all night” har nått topp tio i över 20 länder och intagit förstaplatsen i Sverige och alldeles nyligen i USA som det första brittiska bandet någonsin med ett debutalbum. Vad är nyckeln bakom deras framgångar?

Journalisten Kristin Lundell tror sig veta svaret. Hon har älskat pojkband ända sedan hon som 12-åring såg sin första konsert med Take that och råkade kasta ett gosedjur rakt i skrevet på en i bandet. Hon menar att för att ett pojkband ska lyckas i dag måste de vara smarta nog att rikta in sig på den unga publiken och sedan stå för sin roll som pojkband.

– Ett vinnande pojkband förstår sin roll och spelar den till absolut perfektion. I den rollen ingår att följa tween-publikens alla nycker. Det snobbiga pojkbandet kan aldrig vinna, säger hon.

One Direction verkar ha förstått de gyllene pojkbandsreglerna. De sjunger söta popmelodier om hjärta och smärta, har en välstädad och preppy image som till och med flickfansens mammor kan falla för och de använder sig av sociala medier för att hålla kontakt med fansen. Det sistnämnda är i dag närmast ett måste, då pojkbandsfansens lojalitet inte är så stark som den kan verka.

– Tolvåriga flickor är på många sätt den mest kräsna publiken. Gör dem besvikna en enda gång och de hittar någon annan att kasta sina gosedjur på, menar Kristin Lundell.

Så, är One directions framgångar startskottet för en ny pojkbandsvåg? Marita Lindqvist, författare till böcker om japansk pojkbandskultur, tror att det är möjligt. Hon menar att det sällan är slumpen som avgör artisters popularitet, utan affärsstrategierna bakom. Om framgångarna för One direction ses som ett tecken på att pojkband är inne igen kan vi mycket väl få se fler liknande satsningar.

– För i slutändan handlar det egentligen om att tillfredställa samma behov hos sin flickpublik, oavsett om artisten är en eller fem pojkar, menar Marita